
Det är förstås ett mycket högt spel som Centerpartiet och Liberalerna gett sig in i regeringsfrågan. Men det sker utan trumf på handen.
Nu i slutänden på den långa regeringsbildningsprocessen fanns det tre lösningar för C och L:
– Att göra det man gick till val på och stödja en Alliansregering ledd av Ulf Kristersson,
– Att träffa en politisk uppgörelse med Socialdemokraterna och själva bli en del av denna regering
– Eller att träffa en uppgörelse med S och MP men ställa sig utanför regeringen.
Nu valde man det troligen farligaste alternativet, vilket är ett historielöst steg för den som bara tittar drygt tjugo år tillbaka i backspegeln till 1990-talets krispolitik.
Sverige befann sig i djup ekonomisk kris i början på 1990-talet efter fastighets- och finanskrisen. Centern tog ansvar genom krisuppgörelsen med Socialdemokraterna och ställde sig bakom en rad nödvändiga men impopulära åtgärder. Det var rätt i sak men blev förödande opinionsmässigt och fick partiet att gå från 8,5 procents väljarstöd i valet 1991 till 7,7 1994 och 5,1 i valet 1998. För väljarna var det obegripligt att ta ansvar för regeringspolitiken men inte samtidigt ställa kravet att få träda in i regeringen och få ministerposter och därmed synligt kunna utöva makt. Att försöka framstå både som delaktig i regeringspolitiken och samtidigt vara i opposition är ett indiskt reptricks som blir genomskådat.
Centerpartiet och Liberalerna har fått igenom en lång lista med krav i förhandlingarna med S och MP. Men eftersom sakpolitik bereds via utredningsväsendet och regeringskansliets propositionsarbete så kommer man att ha svårt att styra processen fram till konkreta förslag. Uppgörelsen bygger på att mer än tjugo olika utredningar tillsätts och att det sker årliga avstämningar kring hur den historiska uppgörelsen hedras av den vänsterregering som Centerpartiet väljer att rösta fram. Det ger Socialdemokraterna och MP trumf på handen, eftersom C och L saknar sanktionsmöjligheter mot vänsterregeringen om den inte lever upp till uppgörelsen.
Agerar S taktiskt, vilket de brukar vara mästare på, ser de till att frångå uppgörelsen när vi närmar oss valet 2022, i vetskap om att en trovärdig Allians inte kan uppstå så nära inpå ett val.
Att väcka misstroendevotum hävdar en del skulle vara möjligt om vänsterregeringen inte tillgodoser C och L:s kravlista. Men en sådan omröstning kräver stöd från M, KD och SD. Det är naivt att tro att dessa partier efter det som skett skulle medverka till att störta regeringen för en uppgörelse som de inte varit delaktiga i. Så snabbt läker inte de sår som rivits upp. Om samarbetet med S och MP bryter samman kommer Centern och Liberalerna att utmålas som sol-och-vårade av Socialdemokraterna.
Svensk politik har i dag en bisarr fixering vid Sverigedemokraterna. Det sägs att man inte skall ge dem politiskt inflytande. I stället gör man nu tvärtom, låter själva existensen av Sverigedemokraterna i riksdagen styra hela regeringsbildningsprocessen trots att de bara samlar drygt 18 procent av väljarnas röster. Därtill kräver fyrapartiöverenskommelsen ett godkännande från Vänsterpartiet, det andra flygelpartiet.
Centerpartiet och Liberalerna borde ha tagit ställning för en Alliansregering ledd av Ulf Kristersson och låtit den prövas i en omröstning i riksdagen. Så skedde när den andra Reinfeldtregeringen bildades 2010, inte heller den hade egen majoritet. Om den inte tolererats av riksdagens majoritet borde man ha öppnat för en uppgörelse med Socialdemokraterna, men ställt ultimatum om att få ingå i regeringen och få ministerportföljer som är särskilt viktiga för att genomföra de egna hjärtefrågorna, och därmed inför väljarna visat att man fullt ut tar ansvar för den politik som skall utformas i regeringskansliet.
Annie Lööf och Jan Björklund har inte lyckats ge någon begriplig förklaring till varför man inte ger sig in i en regeringskoalition efter den förhandling som de anser ha varit så framgångsrik. Det riskerar C och L att lida skada av framöver. Dessutom har i praktiken Alliansen, det nära borgerliga samarbete som var Maud Olofssons historiska mission, havererat. Efter det skedda är det svårt se att Alliansen går att rekonstruera eller att borgerligheten för mycket lång tid framöver kan utmana Socialdemokraterna om regeringsmakten.